Log in Page Discussion History Go to the site toolbox

Schkogshfandringen

From BluWiki

Det var en mörk skog, höga träd, marklöpande buskar och Intet därimellan. Gröna bokar och bördig jord. Mellan dem, smygande, klättrande, suckande grådvärgar och subtila, lurviga troll som drickandes av regnvattnet outtröttligt gillrade rådjursfällor - åt grodor. Sådana var trollen, likt resterna av en borttynande LSD-tripp; kanske var de också LSD-trippar, ekiperade av avsiktligt framkallade drömmar. Om ingen hade knarkat, hade då trollen varit nakna, eller antog författaren att metaforen skulle uttolkas metaforiskt? Ingen vet. Utom trollen, som inte bara var nakna utan även toviga, svartögda, mjuka och ilskna. Tur att skogen befann sig såpass avlägset och isolerat som den var, annars hade de blivit utstötta, nerskjutna och deprogramerade. Det kom en tid, en morgon, då daggen lättade och nattdjuren dämpade sin blodtörst och började slå sig till ro i sina grottor. En morgon som alla andra de senaste trehundra åren, förutom en enda liten men oväntad skillnad.


Svennen kommer!

En dag alla andra lik, annorlunda blott genom ett spår, en linje som klöv skogen i halvor. Någon hade korsat eskogen, och signerat marken med ett minst sagt märkligt avtryck. Tillochmed falkarna blev oroliga, och vargungarna hölls besvikna instängda i sina hålor. Efter några timmar började djuren söka efter den nya doften, följa det annorlunda språk som hördes genom rötterna. Varifrån kom livet? En mäktig och synnerligen till åren gången varghona av onaturlig storlek tog de första stegen mot den nya varelsen som låg nerkrupen mellan två stenar. Den såg inte skräckslagen ut, den var inte ens täckt i mossa. Den bara låg och såg med stora och vördnadsfulla ögon på den vita, håriga, nosande besten som försökte förstå varför den lilla var täckt med inget annat än naken, bar hud. Honan slickade den lillas kind och förstod vad det var som luktade så gott - hallon. Hallon och kött. En plötslig resning som mest liknade konvulsioner fick varghonan att spänt växla mellan flykt och anfall i en cirkulär orolig rörelse. Hakan på skinndjuret darrade oregelbundet och fyllde rummet med mycket lustiga ljud: diftonger, harklingar, havsljud - och mellan lätena blottades odjurets garnityr. Varghonan, tillika varg, misstog inte odjuret för annat än ett hot, en invadeur. Snabbt och skickligt anlades en snitt över skinndjurets buk och tarmar och lever tog sin tillflykt mot marken.

Lugnet spred sig i den svartögda pojkens kropp. Han satt högst upp i eken, tre meter upp och fyra meter från den lätt blodiga honan. Det gled visserligen en tår nerför hans smutsiga kind, men det hände varje gång han såg någon döda, dödas, rivas upp. Hans ärrade händer sökte efter den perfekta grenen, inte det lättaste, det var fortfarande halvdunkelt ute. Solen hade inte riktigt trängt genom den täta vegetationen än, så han visste att honan fortfarande var ute efter byten. Men det var nu eller aldrig, och han tog sats och lät sin späda kropp falla tungt mot varghonans rygg. Och han landade tyst Det var något fel. Märkte hon inte honom? Det var omöjligt, han låg på hennes varma manke. Pojken tog sats och var snabb som alltid, men när han var en decimeter från att sätta knivan emot den pälsbeklädda strupen morrade det dovt. Han stelnade till. Han hade dödat minst tjugo djur på det här sättet, mest bytesdjur. Det var mer uppmärsamma än vargarna, björnarna och trollungarna, men kom inte ens i närheten när det gäller klor, käftar och muskelstyrka. Han visste att han skulle dö, så han rörde inte en muskel. Det enda som ändrades var andetagen som de båda varelserna tog - mitt i ingenstans. Pojken försökte få liv i sina ben, gled sakta ner från ryggen och såg in i ett par ljusblå och livsfarliga ögon. Det luktade blod och människohjärta, och raggen reste sig på de båda hungriga och otämjda jägarna

Site Toolbox:

Personal tools
GNU Free Documentation License 1.2
This page was last modified on 23 August 2005, at 21:23.
Disclaimers - About BluWiki